counter

måndag 31 december 2012

En hyllningskväll till Isolation Years

Igår hölls en hyllningskväll till Isolation Years. Ett av Umeås bästa popband genom tiderna, tyvärr utan att bli så stora som dom har förtjänat. I går så bjöd stora delar av svensk popelit (med rötter i norrland) på en hyllningskväll till bandet. 13 låtar framfördes av ett husband bestående av medlemmar från Säkert!, Deportees, Syket mm samt med ett helt gäng solister, t.ex. Annika Norlin (Säkert!), Mikael Stenberg (Syket), Peder Stenberg (Deportees) Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen), Patrik Backlund, Lisa Miskovsky, Skator (Lina Högström), Lovisa Nyström (Two White horses, Säkert!), Jennie Abrahamsson.

Det var väldigt kul att höra bandets låtar igen, en del valde att göra versioner som var ganska trogna originalen. Mest personliga var nog låtarna av Säkert och av Skator, Skator (kompad av M. Stenberg på orgel gjorde en skön version av Cold Morning, men tyngst och enligt mig allra bäst var det under Talkin´Backwardmaskin´blues med Syketsångaren Mikael Stenberg. Dennis Lyxzen fick ta sig an två låtar, New start och Yellow cross on blue, passade honom att köra två up-tempolåtar.
Avslutningsvis så kom alla upp på scenen för att sjunga med i raj-raj-rajpartiet på Three minute convert.

Man slås av hur många bra låtar dom faktiskt hade, samt hur många begåvade artister som finns här i Umeå. Man kan ju hoppas att en sån här kväll kan få bandmedlemmarna så taggade att dom skulle kunna tänka sig att göra nåt mer tillsammans, dom har väl egentligen aldrig splittrats, utan bara lagts på is.

Här följer en drös halvsuddiga bilder. Svårt att ta bra bilder med mobilen när det är mörkt och det man skall fota rör på sig hela tiden :-)

 Henrik Oja och Jennie Abrahamsson i Light the torch
 Lisa Miskovsky och Peder Stenberg (Deportees) i Albino Child
 Annika Norlin (Säkert!) i Daddy I´m a pilgrim now.
 Skator (Lina Högström)  i Cold Morning in Minusinsk
 Mikael Stnberg (Syket) i Talkin´ Backward masking blues
 Dennis Lyxzen (Refused, Invasionen) i New Start
 Lovisa Nyström (Two White Horses) i Say oh say
 Hela gänget, med allsång och allt i Three minute convert.
 Här den kompletta set-listan, men inte med vem som sjöng vad.
Efteråt på backstageområdet bjöds det till och med på fotosession, bandbild 2012 (well, utan blixt = suddigt, men om man känner medlemmarna väl så ser man att det är dom :-)
Vänster till Höger Mats, Daniel, Jakob N, Jacob M, Anton.

Som sagt, hoppas bandmedlemmarna blev så peppade på sina egna låtar att dom beslutar sig för att spela ihop igen.

/Krister

fredag 28 december 2012

Årets bästa skivor plats 1-5


 Plats 1: Anna Von Hausswolff - Ceremony
Jag gillade Singing from the grave, men det här är på en helt annan nivå! jag blev helt brädad redan första gången jag hörde skiva och livekonserten var ju helt makalös. Jag har lyssnat väldigt många varv på skivan och hittar hela tiden nya gjejer att njuta av. Det är ovanligt med en svensk skiva som så fullständigt har struntat i vad som är trendigt och vad som kan sälja, hon har bara gjort det hon vill och det lär löna sig i längden. Jag tror att vi ändå är rätt många som vill lyssna på musik som ger något, som inte bara skall fungera som bakrgrund till alla annat som händer. Här har du chansen att få en tvättäkta musikupplevelse! Låten Sova, måste vara bland det bästa som har spelats in på den här sidan av Atlanten.

 
 Plats 2: Godspeed you black emperor! - Allelujah, don´t bend, ascend.
När jag läste att GYBE skulle släppa nytt så var det med skräckblandad förtjusning. Samtidigt som jag verkligen ville ha mer av detta band så var jag rädd att det inte skulle vara lika bra som för tio år sedan. hela post-rock genren har ju dessutom fyllts upp av massa band som har smörat till det och gjort det till nån sorts muzak, men en del finns det fortfarande som kan bjuda på  något äkta. Dom har inte direkt gjort något nyskapande nu (som det var från början) men dom har fortsatt där dom slutade och det är fortfarande riktigt bra. mörk monoton rock med lite mellanösterninfluerade gitarriff, röstsamplingar, fieldrecordings osv. En av årets mest intressanta skivor!

 
 Thåström - Beväpna dig med vingar.

Thåström är tillbaks igen, den här gången har han närmat sig soundet som Sällskapet gav oss för nåt år sen. Det lite mörka, industriella finns där hela men precis lagom mycket. Det tar inte över så att det blir för svårt. De mörka poetiska texterna kompletteras bra av musiken och ljudlandskapen. Thåström visar att det går att åldras med stil.


 Plats 4: First Aid Kit - the lion´s roar
Deras countrydoftande folkpop har tagit hela världen med storm, och det finns det god grund för. Båda systrarna sjunger fantastiskt bra och tillsammans är det helt oslagbart. Återstår att se om dom har material till att skapa en värdig uppföljare, men det tror jag. Det känns inte som att dom är några posörer som kommer att försvinna lika snabbt som dom kom. Med dessa sångröster så lär dom vara kvar i toppen ett tag.

Plats 5: Om - Advaitic songs
OM gör ganska minimalistisk riffbaserad drone, de är inte rädda för att hålla på med samma riff länge. De österländska influenserna har fått större plats nu än på tidigare skivor och det passar väldigt bra tillsammans med Als droneiga stonerriff och monotona sång.

Årets bästa skivor: Plats 6-10

 Plats 6: PG.lost - Key
Som jag skrevi i Godspeed recensionen så har post-rockgenren i stora delar blivit urvattnad. Men PG.lost försvarar också hedern för genren. Med briljanta melodier och med en aggressivitet som många band saknar så visar dom att det fortfarande går göra instrumentalrocken intressant och farlig.

 
 Plats 7: Loscil - Sketches from New Brighton
Minimalistisk electronica, ibland med dubfeeling. Men gärna också ödsligt och ambient. Jag tror inte att det är Loscils bästa album, men han har sjukt hög lägsta nivå, så den klarar sig bra i årets skörd ändå.

Plats 8: Goat - World Music
Jag blir så glad att man fortfarande 2012 kan få höra något nytt och som inte direkt låter som något annat man har hört. Visst, rötterna från 70 talet finns där, men den unika mixen av 70 talets hårdrock, afropop och funk har jag aldrig hört tidigare, och det är inte bara en udda mix, utan det funkar och är riktigt svängigt och bra. Lyssna t.ex. på hitlåten Run to your mama. Mycket bättre än så blir det inte!

Plats 9: Witchcraft - Legend
Mer retrorock! Det här året har faktiskt Witchcraft gjort en bättre skiva än Graveyard. Man har tagit ett stort steg och verkligen lyckats få till en doomin, svängig 70-talshyllning. Väldigt bra sång är det också hela vägen.

 Plats 10: Neurosis - Honor found in decay
Det är inte så ofta Neurosis släpper nytt, men när dom gör det är det en högtidsstund. Den här gången är det mer högtid än på länge! Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad dom gör, men deras mix av monoton mörk metal, folkmusik och ljudcollage tilltalar mig. Soundet är lite mer tillbaks som det var på klassiker som A Sun that never sets och times of grace.

Årets bästa skivor plats 11-15

 Plats 11: Skator - Vita kalla
Skator är Lina Högström från Umeå. Hon spelar gitarr och sjunger och det är väldigt naket och avskalat. Hennes röst påminner mig om Ane Brun, men hon har ett mer avskalat och experimenterande sätt att sjunga och spela på. Fina texter på svenska och ett väldigt fint omslag. Om jag hade haft olika kategorier så hade det här definitivt varit årets nykomling.

 Plats 12: Meshuggah - Koloss
Enligt dem själva så har Meshuggah övergett perfektionismen för att skapa en skiva med mer sväng och liv. Jag hör svänget men märker inte av att man har skurit ner på pefektionismen. det är snortight och som en hel radda knynävsslag i ansiktet. Det som märks däremot är att det är lite fler partier som bara är toksvängiga utan att avbrytas av nån 13/7 dels baktaktsparti med baklängessolo. (men det finns sånt också, bara inte hela tiden) Så jag skulle vilja säga att det är deras bästa skiva sen Destroy, erase, improve.

 Plats 13: Graveyard - Lights out
Lite hårdare, lite mörkare och kanske en aning mer svårtillgänglig än förra skivan, men ju mer man lyssnar ju mer förstår man att Graveyard har gjort en värdig uppföljare. Retrorocken lever och frodas.

 Plats 14: The tallest man on earth - There´s no leaving now.
Efter första skivan som var en ren Dylan rip off (fast väldigt  bra sådan) så har the tallest man hunnit skaffa sig ett eget uttryck och nu gör han väldigt bra känslosam folkpop. Ganska ensam på den här scenen i Sverige, möjligen tillsammans med José Gonzalez.

Plats 15: The Sword - Apocryphon
Mer retrorock. Svängig rock med rötterna i 70-talet, men med nya influenser. Mixa Black sabbath och mastodon så är du i närheten. Jag har inte lyssnat på the sword tidigare så jhag gör inga jämförelser med deras tidigare skivor.

Årets bästa skivor Plats 16-20


 Årets bästa skivor plats 16-20

 Plats 16: Sigur Rós - Valtari ett med
Sigur rós har en hög lägstanivå. Jag gillar att dom har gått tillbaks till ett mer melankoliskt sound igen, efter förra skivans gladpop. Det är storslaget och episkt, men det är inte direkt så att man hittar några hitlåtar. Men det är en skiva som jag tycker om och som lär få snurra fler varv. 

 
 Plats 17: the Soundtrack of our lives - throw it to the universe
Soundtrack lägger ner för att dom nu har nått sitt mål: att bli världens bästa band. Den här skivan är bra, men tycker fortfarande att behind the music är deras bästa skiva.

Plats 18: Mono - For my parents
 Mono har gjort en till riktigt bra skiva, det som gör att den inte är högre upp på listan är att det ibland kan bli lite för mycket av det goda. Ibland är det så episkt och filmiskt att man nästan blir fnissig. Det monotona gitarrmanglandet får inte så stor plats, men flera av låtarna är ändå riktigt bra massiv post-rock.


 Plats 19: Efterklang - Piramida
På den förra skivan hade Efterklang skurit bort lite experimentlusta för att satsa mer på rena poplåtar. Nu har man tagit tillbaks lite mer experiment igen och därmed också gjort en mer intressant skiva igen. Delvis inspelad i det nedlagda gruvsamhället Piramida, en stark rekommendation är att lyssna i hörlurar, då hör man alla fina småljud tydligare.

Plats 20: Damien Jurado - Maraqopa.
Jag har följt Damien ända sen hans tidiga lo-fi skivor. Har alltid gillat det han har gjort, på den senaste skivan har han för första gången börjat utforska lite blues. Jag tycker fortfarande att det är bra, men det finns andra Damien skivor som jag hellre lyssnar på. Men den här växer för varje gång.

Arbetet med att välja ut de 20 bästa skivorna har som vanligt varit svårt, men i år tror jag att det var svårare än på länge. Jag har haft närmare 50 skivor på listan och att dessa plocka ut 20 som jag gillar mest har krävt en hel del jobb. Det finns många skivor som fortfarande förtjänar att lyssnas på även om de inte är med på min lista. Ni får gärna kommentera och tipsa om vilka skivor ni hellre hade haft på listan, eller vilka ni håller med om. Alltid kul att höra vad andra tycker och kanske även få tips på andra skivor som jag har missat.
Några skivor som definitivt är värda att lyssna på är tex Converge, Baroness, Ulaan Markhor, Loosegoats, A Lanky swede, Swans, Dinosaur Jr, Kingdom of evol och Tennis Bafra.

Här kan du lyssna på en låt från varje skiva (utom två som inte fanns på spotify)
/Krister

torsdag 20 december 2012

Årets bästa konserter.

Trots att jag inte tycker att jag har hunnit med så mycket konserter så visar det sig vid en lite närmare koll på bloggen och i almanackan att det ändå har blivit en hel del. Inga megastora produktioner med världsartister, men en hel del som har varit bra ändå.

Här kommer ett urval, de flesta av dem med länkar till vad jag skrev om dem när jag precis hade sett dem.

1. Refused på Exel Arena 16/12 Inte bara för att den konserten ligger närmast kvar i minnet. En kombination av en fantastisk liveshow, stor publik i masspsykos och en pepp uppbyggd under flera år. Allt stämde! Låtvalet, framförandet, det visuella!

2. Anna Von Hausswolff -  Sagateatern 12/10. Här var det ingen nostalgi utan bara pur magi! Kan väl redan här avslöja att Anna Von Hausswolffs skiva finns med långt upp på min årsbästalista och live så spelade hon mest låtar från den, men med bandet hon hade med sig så lyfte låtarna ännu en nivå. Otroligt vackert, kraftfullt och egensinnigt.

3. Thåström på Umeå Open 30/3 Precis som alla andra gånger jag har sett Thåström så levererade han en gedigen show, med en bra blandning från sin digra låtskatt. Han har även alltid ett genomtänkt och genomarbetat visuellt koncept som ger det hela en extra dimension. Låtarna på den nya skivan har dessutom ett mörker och en tyngd som gjorde sig otroligt bra live.

4. First Aid Kit på MADE  Jag slogs av hur fantastiska sångerskor båda systrarna är och tillsammans är de helt oslagbara. Kul att det var så pass kraftfullt live, var lite rädd att det skulle bli lite för snällt, men det var mäktigt utan att vara sönderproducerat.

5. Blixa Bargeld på MADE Sångaren från Einstürzende Neubauten gästade MADE. Jag hade ingen större aning om vad jag skulle vänta mig av honom solo, men blev väldigt överraskad, och nöjd! Det var oväntat kul, udda och bra.

6. Moloken på Discouraged fest  14-15/9 Som vanligt så gav Moloken allt och manglade över oss med sin progressiva doom/black-core. Är alltid fascinerad av hur det går att få till så klart ljud samtidigt som det är så otroligt brötigt och disharmoniskt ibland. Gästinhoppet av Fredrik (Totalt Jävla Mörker) på Ulv gav ytterligare ett lyft till det hela.

7. Khoma på Discouraged fest  14-15/9 (samma länk som ovan om du vill läsa mer)
Några år sedan Khoma spelade i Umeå och ett stort sug efter att se dem. Dessutom mycket mer sammansvetsat och välrepat och mindre nervöst än sist jag såg dem. Janne sjuöng bättre än någonsin och tyngden är massiv!

8. the Soundtrack of our lives på Täfteåfestivalen the Soundtrack of our lives är ett säkert livekort och även den här kvällen var det riktigt bra. Låtar från hela karriären spelades och med glöd och energi. Såg dom tyvärr inte när dom gästade Umeå igen i november, inomhus kan ju bli än mer intimt och nära än utomhusscen på en festival, men tillräckligt bra för att komma med på min lista var det.

9. I Break horses på Umeå Open Skön analogt baserad shoegaze. Monotont och meditativt. Precis i min smak. Kanske inte så mycket show, men att stå där längst fram och bara sjunka in i de massiva ljudmattorna var som balsam för själen.

Anat bra som jag har sett är t.ex. Lord Algesten, Loosegoats, Skraeckoedlan, Åbe, Tennis Bafra, Riddarna, Anna Ternheim, Mattias Alkberg, Soldier One och säkert en bunt till som jag inte kommer på just nu.

/Krister

onsdag 19 december 2012

Årets trevligaste livstecken!


Jag tänkte tipsa om två trevliga livstecken från artister som man inte hade hört något ifrån på ett tag.
Det ena är Sebadoh som har släppt en digital ep "the Secret Ep" den sägs vara en försmak av ett kommande album under 2013. Jag trodde inte det skulle bli något mer Sebadoh nu när Lou är tillbaks i Dinosaur Jr igen, men tydligen har han ändå tid, vilket jag är glad för. På den senaste Dinosaur skivan tycker jag att Lou´s låtar är lite tråkiga och intetsägande, men den här 5 låtars ep´n låter som sebadoh, och det låter som att dom har kul, inte bara som något dom måste göra. Hoppas bara energin och lusten räcker till en hel skiva.


Den andra ep´n jag tänker skriva om är Jason Molinas - Autumn bird songs. Efter några års tystnad så är han äntligen tillbaks. han har enligt uppgift varit sjuk, riktigt vilken sjukdom är lite oklart, men han har behandlats på behandlingshem, men eftersom han inte var sjukförsäkrad så har han nu stora skulder. Skivan som han har släppt nu är en 10" vinylskiva med en tillhörande bok med artwork av William Schaff (som bland annat har gjort artwork till Godspeed you black emperors Lift your skinny fists)
Som jag förstår det så går överkottet från skivan och boken till att betala Molinas skulder.
Musikaliskt så är det det starkaste han har släppt på länge. Väldigt avskalat och nära. Oftast bara med en gitarr och hans röst, det är vackert, smärtsamt och väldigt känslofyllt. En del av Magnolia electric co skivorna har varot lite för mycket bredbent blues för mig, men så här är Molina verkligen i världsklass. Frågar ni mig är det här hans bästa sen Ghost tropic med Songs:Ohia. Hoppas nu bara att jag snart får boken och skivan som är beställda. Låtarna har jag redan på mp3 men jag vill gärna ha boken och bläddra i och 10" vinyl är ju det optimala formatet för musik.

Mer listor om året 2012 kommer att komma inom de närmaste dagarna, årets livekonserter, årets skivor, + lite annat smått och gott.


/Krister

tisdag 18 december 2012

Cult of luna till Umeå Open!




Idag har Umeå Open släppt sina första artister till 2013 års festival. Cult of Luna spelar i hemstaden för första gången på många år. Naturligtvis väldigt glädjande. Tur för mig att jag redan hade köpt biljett till deras spelning i Stockholm, hade väl blivit svårt att motivera varför jag måste åka till Stockholm och se dom när dom skulle spela här, men nu blir det väl förhoppningsvis så att jag får se dom två gånger.

Övriga artister som släpptes idag var Hästpojken, Amanda Jensen och Mando diao.

En annan nyhet idag är att Scharinska flyttar till andra lokaler. Nämligen till Vasaskolan. Enligt VK så skall även bröderna Åhdén öppna sitt gitarrmuseum där och det skall bli musikaffär mm, blir intressant att se lite mer detaljerade planer. Kommer dock att sakna spanska salen, men förhoppningsvis får Scharinska fortsätta att leva och vara stadens viktigaste musikscen.

/Krister


söndag 16 december 2012

Refused på Exel Arena Sista spelningen!

Refused har under året varit ute på ett segertåg runt hela världen. 15 år efter att skivan "Shape of punk to come" släpptes så har dom äntligen fått upprättelse och fått möjlighet att framföra skivan så storslaget som det var tänkt.

Igår så hade turen kommit till Umeå och Exel Arena. Vet inte om det var utsålt, men det kan inte ha varit många biljetter kvar. Väldigt mycket folk var det i alla fall och hög stämning, redan från början.
Refused har valt ut olika förband i olika städer och här i Umeå var det bara lokala förmågor i väldigt varierade genrer.


Först ut var Two White Horses (Jacob och Lovisa Nyström) Båda spelar till vardag med Säkert! Lovisa har även medverkat på Davis soloprojekt A Heavy Feather, SÅ här stor spelning har nog aldrig syskonen gjort, men det funkar bra. Dom sjunger vansinnigt bra och deras softa folkbaserade musik fyller upp lokalen bra. Dom använder mer synthar och keyboards än tidigare när jag har sett dom, men inte så att det tar över. Dom kör ett ganska kort set, vilket förmodligen är ett rätt smart drag när man vet att det är flera band som skall spela och att de flesta väntar på kvällens huvudnummer.

Two White Horses



Råd Kjetil Senza Testa

Nästa band på scenen är Råd Kjetil Senza Testa. Som vanlig så spelar medlemmarna bakom en enorm filmduk. Kvällens film börjar i djuphavet, eller abyssén, så först trodde jag att det var samma film som på MADE för två år sen, men det visar sig snart vara fel. I kvällens film så får vi uppöeva allt från djuphavsfiskar till zombier som krälar upp ur gravar, brottas med hajar och äter på andra zombies, Råd Kjetil Gillar att överraska. Musiken då? Jo dom inleder med ett ganska hårt noiseparti för att sedan glida in på ett riktigt tungt synthbaserat krautparti. Hårt, monotont och mycket oljud, precis i sin ordning med andra ord. Har aldrig hört bandet spela så högt och så hårt och ändå tror jag inte att dom använde några gitarrer alls idag. (inte så vitt jag kunde se genom filmduken) En del i publiken verkade tro att det var nån sorts intro som skulle övergå i en vanlig rockshow efter en stund, så när det efter typ 10 minuter gick upp för dem att det här var själva konserten så lämnade dom lokalen. Men det var ändå ett ganska stort gäng som stod kvar och lät sig bli skönt mörbultade av de förvrängda elektroniska oljudsmattorna!

Randy the Band

Nästa band på scenen var Randy (eller numera Randy the band) På den tiden Refused spelade så turnerade dom ofta och mycket med Randy, dom släppte även en split-ep. Randy spelar högenergisk punk-rock som oftast svänger väldigt bra. Jag har inte varit någon större fan av Randy på skiva, men live brukar dom leverera, så även ikväll och som tur var för mig så kör dom mest låtar från de två skivorna jag har lyssnat mest på. Det är partystämning och svängig rock´n roll från början till slut.
Nu börjar även den stora publiken inse att det snart är dags för kvällens huvudnummer.

Förväntansfull publik, minuter innan Refused




Så är det äntligen dags! Några minuter innan utsatt tid så börjar en malande ljudmatta fylla lokalen, lamporna släcks. SÅ småningom börjar ljudet tillta i intensitet samtidigt som ljus bakom refuseds "frontdrop"börjar tonas upp. Sakta ökar både ljudet och ljuset, efter en stund så hör man  David börja trumma, sen kommer gitarrer, bas och även sång in, tillslut faller skynket ner och med en ljusexplosion så drar dom igång för fullt. På en gång exploderar även hela publiken i ett hav av uppsträckta händer och röj. Bandet och publiken är grymt taggade. Större delen av kvällens material är hämtad från the Shape of punk to come, men kvällens först riktiga jubelorkan kommer ändå när introt till Rather be dead drar igång. Helt sjukt tight och svängigt spelar dom. Dennis är uppenbarligen väldigt glad och tacksam för att dom har fått sånt gensvar och även här i Umeå. Det är också kul att det finns någon som fortfarande har något att säga när dom spelar. En låt tillägnas alla som arbetade på fritidsgårdarna i Umeå på 90-talet och framförallt Galaxen. Dennis poängterar att ikväll inte är någon kväll för nostalgi, men att lite gammalt vill dom ändå bjuda på, därefter får vi höra Everlasting och Pump the brakes.




Can I Scream?!!!

När bandet går av scenen förstår man ändå att det inte är riktigt slut, för vi har ännu inte fått höra New Noise. Naturligtvis kommer dom in och kör den och när 3000 personer klämmer i med "CAN I SCREAM" samtidigt som alla lampor maxas så är det svårt att inte få gåshud.

Jag är väldigt glad att få vara här i kväll och se den här spelningen. Har försökt räkna hur många gånger jag har sett Refused men jag kommer helt enkelt inte ihåg, men typ 10-12 gånger skulle jag tro och jag vet att det har varit bra alla gånger, men rent produktionsmässigt, musikalist och stämningsmässigt så var nog kvällens konsert den bästa jag har sett. Det var en värdig avslutning som bandet bör vara stolta över. Jag skulle tro att den här gången så är det nog över på riktigt, men nu har hela världen haft chansen att se detta fantastiska band.

Via flödet på IG har jag läst att på efterfesten på Fabriken så gjorde bl.a. Final Exit och Abhinanda hemliga reunions, hade så klart varit mäktigt att se, men kvällen i Exel arena räcker gott och väl. Det här kan man leva på ett tag.

/Krister










Brandvarnarkonsert på Norrlandsoperan.



Anders Lind (Umeå, Obbola) har gjort flera experimentella verk de senaste åren. Klart man blir nyfiken på det här, konsert för symfoniorkester och brandvarnare.
Först spelar Norrlandsoperans symfoniorkester 2 verk (Corelli Concerto grosso op 6 nr 8)
och Peter Tjajkovskij - Svit nr 1 ur Nötknäpparen op 71a.
Jag kan ingenting om den här typen av musik och skriver därför inte heller mer än att det är trevligt och intressant att lyssna på. Särskilt Nötknäpparen där man trots allt känner igen ganska många delar.

Här ser man det specialbyggda brandvarnarinstrumentet.

Sen blir det dags för orkestern att ta sig an Anders Linds nya verk. Man har ett specialbyggt instrument som består av 16 stycken pads med brandvarnarskal. Alla triggar igång olika modifierad ljud från brandvarnare när en slagverkare slår på dem. Förutom dessa så är det hela symfoniorkestern.
Det börjar ganska lågmält för att sedan öka både i intensitet och i disharmoni. Jag tycker att det funkar utmärkt med de skumma modifierade elektroniska ljuden tillsammans med orkesterns skeva spel, stråkinstrumenten spelar ganska mycket glissandon och annat som kanske inte är vackert, men verkligen skapar stämning. Mot slutet av konserten (delen som heter In Flames) så illustrerar verkligen musiken ett brinnande inferno. Mörka domedagsriff på cello och kontrabas kompas av gnisslande fioler, blåsinstrument och förvrängda elektroniska ljud, samt en och annan siren. Dessutom så pyser en rökmaskin sakta ut rök borta vid slagverken, hela läktaren lyses dessutom upp av orangerött flammande sken och eldslågor visar sig längs väggarna. Ett riktigt kraftfullt crescendo byggs upp, disharmonin och den apokalyptiska känslan är total! Allt klipps sedan väldigt tvärt av, ljuset släcks och med ett sugande elektronisk ljud dör musiken ut och allt blir bara svart och tyst.


Jag är nöjd och jag ser gärna mer sådana här föreställningar i framtiden. Funkar väldigt bra att kombinera mer klassiska stycken med sådana här mer nyskapande. Kan tänka mig att en del traditionalister inte förstår grejen, men det får stå för dom






/Krister

lördag 15 december 2012

Lite nyheter och en kort uppdatering

Hinner inte riktigt med här, men hade tänkt skriva att Ravi Shankar har avlididt vid en ålder av 92 år. Vila i frid! Hans musik lever vidare.

En gladare nyhet är att the Knife släpper ny skiva våren 2013, det blir nåt att se fram emot.

Själv ser jag dock mest fram emot kvällens konsert med Refused, Råd Kjetil Senza tersta, Randy och Two white horses, det kommer att bli grymt!

Skall försöka hinna recensera imorgon. Kommer även då en kort recension på gårdagen "Branvarnarkonsert" på norrlandsoperan.

Hörs/Krister

(Soundtrack: Thurneman - Cut off)

torsdag 6 december 2012

Årets julklapp?



Har du kompisar som har allt? Jag har gjort den perfekta julklappen för din doom/drone/sludge/stoner älskande kusin/pojkvän/flickvän/farsa/polare eller vem det nu kan tänkas vara.

Ett egenhändigt tillverkat Memoryspel med drone/doom/stoner/sludge skivomslag. Dessutom medföljer en liten lista på vilka skivor det är och när de är släppta

36 stycken par med ett urval av klassiker samt några mer okända grejer. Vad kostar kalaset då?
80 kr och bor du så jag måste skicka med posten så kostar det 12 kr till. Har dock i nuläget bara två exemplar så skynda dig och beställ om du vill köpa ett! Man kan antingen gå in på min profil och klicka på skicka mail eller också lämna en kommentar, jag publicerar inte kommentarer med beställningar och som innehåller adresser och sånt, men om du lämnar en kommentar med din mailadress så kan jag maila dig.

Mvh/Krister


onsdag 5 december 2012

Hyllning till Jason Molina

John Roger Olsson (från bl.a the Grand opening) har samlat ihop några andra musiker och band och kommer att sätta ihop en hyllningskonsert till Jason Molina. Massor av Molina låtar kommer att framföras. Alla pengar som blir över kommer att gå till den fond som har startats av Molinas familj. Molina har under de senaste åren varit sjuk och behandlats på behandlingshem, men eftersom han är amerikan och inte har haft sjukförsäkring så har han nu enorma skulder.

För er som inte känner till Jason Molina, så har han släppt mängder av skivor, först som Songs:Ohia, sedan som the Magnolia Electric Company samt några egna soloskivor. En Neil Young för 90 och 00 talet. (fast än mer intressant om du frågar mig!)

Här kan du läsa mer om eventet!

/Krister



tisdag 4 december 2012

Arbetet fortskrider

Jobbar på för fullt med min "årsbästalista" Finns ju väldigt många skivor, men en del har jag lyckats stryka och en del har i alla fall fått veta om dom skall vara bland dom tio första, men än är det ett tag innan det är klart.


Har uppdaterat listan med skivor, försvann en hel del i helgen när det var skivmarknad.

Har även lagt till Skator skivan. Här kan du se vad PSL tycker om den

/Krister
Soundtrack: Aidan Baker - Only Stories