Discouraged fest

Oj, mer än två månader utan inlägg, inte bra för någon blogg. Kände suget att skriva lite igen nu när jag besökte discouraged festivalen i helgen.

Två dagar med fokus på hard core, punk och metal. Mycket DIY i botten = skön stämning. Inga divor utan bara människor, varav en del på scenen, en del nedanför.

Fredagen bjöd på Misantropic, lokala käng/stench/crust hjältar som har lyckats med bedriften att bli släppta av southern lord. Jag diggar deras mix av thrash-gitarrer och kängdriv. Däremot var bandet lite väl stillastående, känns som att dom hade kunnat bjuda på lite mer show. Men helt ok var det.

Misantropic

Efter Misantropic var det dags för Terrortory att äntra scenen. Här är det ganska klassisk 90-tals döds, med influenser från Göteborgsscenen. Här blev jag positivt överraskad, har lyssnat lite på skivan men inte fastnat så mycket för den, men live så var det väldigt tight och välspelat. Skall jag kritisera något så är det väl möjligen de melodiösa sångpartierna som inte alltid håller måttet.

Terrortory

Bandet som har flest fans i publiken (beräknat på antalet t-shirts) är Lesra Bandet har de senaste åren gått från klassisk thrashmetal till mer old-school hard core. Stenhård musik backar upp deras stenhårda politiska budskap. Väldigt mycket energi och en ganska stor publik som verkar vara helt med på noterna.

Lesra

Efter en liten paus och omriggning så är det dags för festivalens mest utstickande band, Hellbound. Har förstått att det skall vara någon sorts "supergrupp" med medlemmar från flera andra hårdrocksband i Umeå. Jag måste säga att jag förstår mig inte riktigt på det här. Det är nån udda mix av tung sydstatsrock men ibland med tunga närmast industriella inslag (bluesrock vs peace love and pitbulls)

         

Skelettmikrofonstativ (Hellbound)

 

                         Sångare med cowboyhatt! (Hellbound)


Lördag inleds med ett fantastiskt inslag. Många är mer eller mindre i chock när Soldier one sätter igång. Två helt vitklädda personer med vita masker för ansiktet kliver upp på scenen. Backdrop filmer visar C-64 pixliga bilder och flimmer och introt låter som hämtat från ett Commodore 64 spel, sedan mixas det upp med stenhård grind-core. Tänker närmast på the locust, men det är mer C-64 ljud och mellanspel här. Riktigt bra och roligt att titta på.

Soldier One

Sen har det blivit dags för Plector att göra sin sista spelning någonsin. Plector spelar ganska schysst dödsmetall, men jag har lite svårt för den här "buskis/folkölshumorn som den mixas med. Men musikaliskt så är det röjig riffstark döds/thrash med rötterna i 90-talet.

 Plector

När plector har slutat äntrar Moloken scenen och än en gång slås jag av hur orättvis världen är. Moloken är lätt ett av Umeås bästa band och borde få släppa feta vinyler och turnera så mycket dom har tid, men dom har valt att göra musik som dom själva gillar utan hänsyn till vad som säljer och då är det tyvärr svårt. Musiken är förmodligen både för hård och för komplicerad för att de vanliga "alternativkidsen" skall fatta grejen. Men deras meckiga doom/death/core med massa taktbyten och monotona gitarrslingor är verkligen mäktig om man ger det chansen. Än en gång slås jag av hur mäktigt det är när dom lyckas bygga upp en kompakt svintung kolsvart vägg av mörker, för att mitt i den skicka ut skira gitarrslingor som skapar en skön kontrast mot mörkret. På låten Ulv (som troligtvis är en av de bästa låtar som har skrivits norr om London) gästas dom av Fredrik från Totalt Jälva Mörker, han tar det hela ytterligare ett snäpp uppåt. Återigen tror jag att jag har sett min bästa spelning med Moloken!

           

Moloken

  

Moloken med gästsång av Fredrik från TJM

Sist ut på hela festivalen är Khoma. Sist jag såg dom var det ett ringrostigt och osäkert Khoma som tog fyra eller fem låtar på sig innan de var inne i gamet. Ikväll är det också länge sen de spelade, men den här gången finns gnistan med från första tonen. Jan skakar tamburinen som en förrymd mentalpatient (fast i takt) och tyngden som bandet bygger upp är kännbar i hela lokalen. Jan sjunger dessutom bättre än någonsin och även stäm-sången sitter precis som den skall. Vi får höra låtar från samtliga skivor samt några låtar från det kommande albumet, "All erodes" som skall släppas i slutet av oktober. Gnistan finns kvar hela spelningen och jag förstår att jag precis har bevittnat min bästa spelning även med Khoma!

                

Khoma

       

    Khoma, med Jan Jämte i spetsen.

Nöjd och glad packar jag ihop skivor och tröjor mm och åker hem. Hoppas verkligen att den här festivalen kan bli återkommande. Jag vet att framförallt fredagen hade lite för lite folk för att det skall kunna gå runt, men jag hoppas på alla sät att det kan bli av igen, då ses vi där!

/Krister