House of metal, konserter och stilstudie

Har ju redan klargjort att det inte skulle bli nåt House of Metal för min del, men helt plötsligt fick jag en gratis biljett till fredagen (tack Andreas) så jag kom dit ca 22.30 och hann se en ganska stor del av Aeons spelning. Välspelad och tight death metal, utan alltför mycket krussiduller. Så så länge dom spelar går det bara bra, har betydligt svårare för mellansnacken av typen öööööh, grymt grymt, gruff gruff (samt en grattishälsning med growlröst) mest patetiskt och en bit av den manlighet som jag har svårt att känna mig hemma inom. Här ser jag också flera av dessa hårdrockare som man inte riktigt vet vart dom finns övrig tid, (antagligen framför nåt dataspel)
Förstår inte riktit grejen med att bege sig ut bland folk med sina sunkiga mjukisbyxor, men det finns även en hel del väldigt stilmedvetna personer av båda kön som gör att det alltid finns nått kul att titta på.

Går upp en liten sväng i IDUN där Dar Tranquility just spelar sina två sista låtar och jag konstaterar än en gång att det är omöjligt att se cool ut när man spelar synth, tyvärr! Synthen kan tillföra massor och jag har inget emot att metalband använder dem, men det kan bara inte se coolt ut, en gitarr eller bas kan hållas så att det ger ett bra intryck, men att stå cool, bredbent och luta sig över en synth är faktiskt helt omöjligt, då funkar kraftwerks robotstil betydligt bättre.

Några som däremot lyckas bra med att se coola ut är Ghost. Hypen är stor och kön in till Studion är ganska lång. Man kommer in till ett intro med munkkörer, backward masking, mörk bordunton osv, dvs alla klassiska doom/darkambient inslag som behövs. Sångaren är scenens naturliga blickpunkt där han står i sin katolka präst utstyrsel och dödskallesmink. Övriga medlemmar är helt klädda i svarta munkkåpor. De bjuder på en enkel men effektiv show, inga bomber och granater utan mest coola poser från sångaren, men det som är desto viktigare är att dom bjuder på riktigt bra musik, det är väldigt soft och jämförelserna med Blue Öyster Cult känns inte alls så tokiga. Grymma melodier, snygga gitarrslingor och analogsynthslingor (och här säger jag emot mig själv lite, men att stå vid en analogsynth iklädd svart munkkåpa kan faktiskt räknas in till det som funkar) Night of the witch, ritual och Satan prayer (aka Asterix signaturmelodi) är de bästa låtarna.

Snacket i publiken både före och efter handlar till stor del om vilka dom är, har någon hört nåt?
Men vi är flera som kommer fram till att egentligen spelar det ingen roll, det går faktiskt inte bygga en hype bara på att vara hemliga, hade msuiken varit kass skulle ingen ändå orka bry sig. Den största skillnaden och det som gör det här till en riktigt bra konsert är att musiken blir betydligt tyngre live än på skivan. Här låter de tunga partierna som klassisk doom, på skiva har dom tyvärr inte lyckats fånga den känslan.

Tyvärr så krockade Ghosts spelning med U.D.O. men jag hann in och se lite av legenden. Det som slår mig först av allt är hur bra han fortfarande sjunger. Han fyller 60 nästa år men låter inte det minsta trött. Smidigheten och hastigheten i rörelserna är väl däremot inte på topp, men det behövs inte. Musiken är också grymt tight och jag blir förvånad över hur bra jag tycker att det är. Jag har ju fått för mig att all klassisk hårdrock som jag gillar är bara av nostalgiska skäl, men de U.D.O. låtar jag hör är inget jag har hört tidigare och ändå gillar jag det, sedan avslutar han med Accepts Metal heart och lyckan är gjord. Jag gick och hämtade jackan och åkte hem (och läste i tidningen idag att jag missade fast as a shark och balls to the wall, klantigt av mig)

Fick inte med mig kameran så jag klistrar bara in en länk till VF som hade en hel del snygga bilder.

/Krister